Citat ur boken

”Några tankar på att ödet eller döden skulle slå till fanns inte överhuvudtaget för vi hade ju fullt upp med själva livet. Det är ju sådant som bara händer på film eller möjligtvis någon annan. Absolut inte OSS. Facit blev helt annat när min man hastigt och oväntat dog den 1 juni 1998 cirka 22.10 på Landvetters flygplats”.

”Midsommardagen 1999 kl. 20.10 rämnade marken och min jordbävning inträffade. Bara två dagar tidigare hade ett lyckorus omfamnat mig och jag hade tänkt tanken att nu äntligen hade allt ordnat sig. Vi hade blivit en riktig familj!”

”Läkaren kom, men hon pratade hon i telefonen hela tiden. När hon mellan telefonsamtalen tittat på Tommy kom hon ner till oss på bottenvåningen och berättade att ”Tommy var död”. Surprise, det hade jag redan fattat. Jag ville ju veta varför han var död? Men läkaren var tvungen att åka vidare och lämnade mig ensam med en treåring och en fyra månaders bäbis, utan att ta reda på vilka jag hade i min närhet”.

”Jag såg mig som en glad och lycklig person med kontroll, planering, ordning och reda – innan Stig dog. Efteråt kände jag inte igen mig själv. Jag hade en känsla av att någon annan gick omkring i mina ben, att jag var vid sidan om mig själv på något konstigt sätt”.

”Jag satte ofta på mig en slags mask för att orka, men det räckte att någon kom fram till mig för att allt skulle rasa. Jag förstår att det är jobbigt att veta hur man ska agera. Det visste inte jag tidigare heller. Går man inte fram och säger eller gör någonting så är det fel, och om man kramar om eller visar sin sympati så börjar personen att gråta. Men det är inte farligt med gråten, den går över”.

”Kroppen vrids ur. Allt måste ut. Ingenting nytt får komma in. Kräkas, kräkas, kräkas”. Så inledde jag min dagbok som jag började skriva andra natten efter Tommys död”.

”Flera uttrycker att de förstår precis vad jag går igenom. ”Så bra, det är bara 39.000 gånger värre” svarar jag dem”.

”Min högsta önskan är att få ställa mina frågor till Tommy. Tillfällig besökstid en kvart eller en trådlös uppkoppling till himlen är några av de lösningar jag tycker borde uppfinnas”.

”Jag skulle önska att de kunde sända begravningen i repris. Nu är jag mogen att uppleva den och se om den blev som jag planerade. Jag ägnade ju så många timmar åt att välja musik, men jag var så frånvarande att jag inte hörde musikstyckena. Givetvis var jag där, men jag minns bara fragment. Till exempel har jag ingen aning om vad jag hade på mig, men minns att jag frös hela tiden trots att det var mitt i sommaren”.

”Matlusten var borta och vikten rasade. Det var svårt att ens försöka inse att jag hade mitt livs almanacka helt tom. Ibland undrade jag om jag skulle bli tokig på riktigt när jag tänkte på att jag aldrig skulle få röra honom igen, höra hans röst eller få snusa så där vid halsen. Eller få en bamsekram och en puss i nacken när jag står och lagar mat”.

”Jag väntar på ett tecken. Ett tecken på att Tommy är med oss. Ett tecken på att han har det bra. Ett tecken på att han inte led. Men det kommer inte något. Jag får ingen kontakt. Och det gör mig förtvivlad”.

”Många frågade om ”det känns lite bättre nu” eller ”om det börjar se lite ljusare ut”? Sådana frågor irriterade. Herregud, fattar de inte vad som har hänt. Värst av alla kommentarer var dock. ”Du är så stark. Hade det varit jag hade jag aldrig klarat av det”. Precis som om det fanns några alternativ? Jo, det fanns ju ett; lägga mig ner och dö. Det var också det jag började svara när jag hade fått kommentaren några gånger”.

”Jag föreställde mig ibland att Stig var i ett annat land, långt borta, lite ”bortrest” och att han inte kunde ringa eller skriva brev, för det fanns inget fungerande post- eller televerk där. Han skulle vara borta länge, men att vi kunde tänka på varandra och vi skulle ses igen en dag när jag reste till samma ställe. Det paketet köper jag. Livet blev lite mer hanterbart så”.

”Hur går man vidare med livet? Min erfarenhet är att man börjar om, liggande på rygg, slagen till marken. Kryper sedan länge innan man lär sig gå på helt nya ben. Och de bär ibland och går av ibland. Det är svårt eftersom människor i ens närhet fortfarande går upprätt. De flesta springer som man själv gjorde innan döden gjorde intrång. Det är ingen rolig erfarenhet att förlora sin kraft, men kanske kan man
hoppas att de nya benen håller”.

”Tyvärr finns det inga mirakelkurer då man sörjer. Det finns inga ”gör så här så går det över”. Det går inte över, man måste igenom smärtan, man måste komma till stadiet där man accepterar (nej accepterar gör man nog aldrig, benämningen ”anpassar sig” är bättre) det som hänt. Inte bara rent förnuftsmässigt utan med känslan också. Man måste våga gråta och må skit. Man måste våga må bra de dagar som är lättare. Förlusten blir en del av en själv och kommer alltid att finnas där”.

”Dag 488. Idag är jag URSTARK … Jag hade en vansinnigt trevlig dröm precis före väckarklockan ringde, och är så bräddfylld av kärleken som bara flödade mellan oss. Undrar om det går att flytta till drömmarnas värld istället? Hur sjutton fyller man då i adressändringsblanketten??? Man får vara glad för de små ”träffarna” man har numera. Även om det bara är i drömvärlden, så är det ju bättre än inget”.

”Det är många berg som ska bestigas och mycket handlar om att göra allt för första gången. Första gången utan Tommy och första gången ensam. Ja, det närmaste året är ett första år i mitt nya liv”.

”För oss var och är VIMIL ett helt fantastiskt ”ställe” att kunna hämta kraft ifrån. Där fanns en gemenskap i en märklig, speciell, overklig och fasansfull situation i livet. Där fanns människor som visste hur det VAR och ÄR och hur det KÄNNS och KÄNDES. Där slapp man känna sig som ett UFO från en annan planet”.

”Att leva är som att öppna ett fönster. Genom det öppna fönstret kan du höra regnet och fågelkvittret. Du kan känna vinden mot huden och lukter som kittlar näsan. Om man bara existerar märker man aldrig tingen därute. Man bryr sig inte ens om att öppna fönstret”.

”Vad är sorg? Är det ett avgrundsdjupt hål som man inte kan hantera? Eller är det att vara ledsen över vad som kunde ha varit? Över vad någon man älskar aldrig får uppleva? Är sorg något man bär med sig hela livet, men som man lär sig hantera med hjälp av olika verktyg”?

”Det tar lite tid, men när vi har tagit oss igenom sorgen så är vi nästan ”normala” igen. Aldrig sådana som vi var tidigare. Förändrade inuti för alltid, men nästan ”normala” igen”.

Till de av er som läser vår bok och har mist en älskad anhörig vill vi varsamt omfamna och trösta med dessa ord:
Det kommer inte alltid att göra lika ont.
Det blir bättre längre fram.
Det går att överleva detta.